AmandaLover

Ska vi säga att min bloggkarriär är över?
Just nu är lusten försvunnen men jag lägger upp ändå nu, som minne åt mig själv senare.
Kanske dyker det upp rapporter i framtiden, kanske gör det inte.
Cheers.





För att ingen ska tro något annat, jag är lika mycket morbus som jag alltid varit.
Bara inte lika mycket bloggerska.

Finner rapport överflödig då alla kan höra och mötet med fina fröken efteråt håller jag för mig själv.
Men ett par bilder bjuds det på ändå!











Bilderna är tagna av mig och jag hoppas ni förstår betydelsen av det.
Ingen får använda dom utan min tillåtelse, om du frågar får du dock nästan alltid ett ja.
Antar att straffet är ickeexisterande men snälla, låt dom vara?

Med kärlek.

Bär det ut på äventyr igen.
Till stocken och musikplats stockholm!
Nedräkningen har börjat och då rullar även bloggen igång igen.

Hallonsodeskål!

 

Självklart glömmer man inte bort fina frökens speciella dag, har befunnit mig på bröllopp hela kvällen och därav att inlägget kommer sent.
I boken med brudparets persentation av gästerna stod det "Troget Amanda Jenssen fan" och jag kunde inte låta bli att bli lite stolt.
Men nu lyfter vi på alla våra hattar och grattar mandy tills vi spricker!
Kärlek.

Om nu någon skulle missat det har jag haft lite för mycket fritid idag och gått in och kollat på gamla amandajenssen.com där alla hängde i början.

Det är ju hur sött och mysigt som helst att kolla igenom dom gamla trådarna. Det var ju där allt började.

Så, en liten uppmaning, börja vara aktiv där igen!

Logga in på era gamla accounts eller skapa ett nytt konto!

 

En direktlänk till forumet om folk, som jag, inte kan klicka på saker uppe i menyn.

 

Cheers!

Denna gala inföll sig så perfekt som på min speciella dag.
Jag vill påstå att de var det bästa sättet att fira in mitt 14onde år på jorden som var möjligt.
Grattis, grattis, grattis och åter grattis till den finaste amandan på vår jord!

 

 

vinsten firades av morbusgänget i fontänen och på plattan!
foto är taget av en snäll farbror med ett speciellt yrke, stolen står på plattan, eller stog iallafall, någon vänlig stocken-själ för gärna upplysa mig om ifall den står kvar. (klicka på miniatyrerna för att se dom i större)

  

 

 

Seg på att uppdatera, återigen.
Ledsen för de mina amandaistvänner.

P3guld iallafall, love is my drug och en stor dos av känslor och gåshud.
Har inte mycket mer att säga.

Min kamera tyckte om att leka dum men här får ni två halvtaskiga bilder;

 

 

Jag tror aldrig jag har känt så mycke kärlek på samma gång. Nånsin. Trots att de står rad 9 på min biljett sitter jag nästan i mitten på andra raden när konserten börjar. Hur gick de till? Jag är begåvad med förmångan ”anything for my amanda” (och ticnet är obegåvade med att välja ”bästa möjliga plats”). Team jenssen är peppa som aldrig förr. Sweet och pappa Pär ler konstant åt mig och även Fröken Jenssen själv visar stor uppskattning över handklappning, skrikning, sjunging som jag dock allt för ofta står för nästan/helt själv. 

Come on henry börjar underbart, bandet kommer in vandrandes i mörkret med två vikarier för dagen och sen efter nån minut dyker Miss Amanda själv upp iklädd svart linne och svart kjol med vita knappar och högmidja, på strumpbyxorna har de gått nåra charmiga maskor och runt halsen hänger två halsband varav ett är de lilla ankaret, håret är uppsatt me de vanliga, sjuktsnygga, floret. Jag får även klart för mig att de halvsluddriga ordet jag vill få till ”eventually” är de rätta när amanda först lägger ena handen på hjärtat och sen börjar ”väga” med båda, som för att visa ”de kan vara öppet, eventuellt. halvöppet”
(Tänk: ”de va en halv ar..a..hand!” e16 part 2).

”västerås alltså. jag hörde av någon att de kallas grukstaden. Är de så eller är de bara någon som sagt de till mig för att jag ska säga de här och göra bort mig?” frågar amanda leende. de kommer ett ja från publiken, ”okej, finaste gurkstaden, här kommer en låt till!”

”There’s a cloud before my sun, when your not by my side” börjar “my raspberry man” sött nog numera. Amanda vandrar runt på scen och gestikulerar mycke och ofta med händerna i rörelser som passar till texten. ”Anything for you” avslutas med en pekning ut mot publiken och ett av hennes vackraste leenden.

Introt till do you love me drar igång direkt efter men plötsligt viftar Amanda avvärjande me handen, “De där va, som vi kanske ska tala om,” säger hon menande och skrattar ”två nya låtar. NU, kommer en låt som va me enda från början” och hon visar till bandet att sätta igång igen.

Sen är de dags för Miss Jenssen and Mr Hagström att samarbeta. Amanda skiner upp i ett saligt leende när hon får gitarren trädd över huvudet. Hon drar några ackord. ”Darling go home, men inte till er” säger hon och ler sött

”Nu är de dags för manskören att stiga fram, de är inte varje dag man har en sån vid sin sida”
Säger amanda och jag kan inte låta bli att skratta tyst, nej, inte varje dag, men nära på. Publiken är tyst och väntar på mer ”de kan dom få en liten applåd för!” uppmanar amanda och applåderar själv och publiken hänger på. ”our last goodbye, fortfarande inte till er”.

Greetings from space. Akustiken i västerås konserthus är verkligen grym! Amandas röst kommer fram så otroligt mycket mer och musiken blir snäppet sväningare den också.
“when there’s no one around”, sen är de dags för vatten för amandas del. När hon står med ryggen mot scen ser man plötsligt smokey börja överdriva sin körsång, han och amanda står halvskrattandes och försöker bräcka varandra.
(Tänk liknanade ”BOBBA!” i dokumentären om kvalveckan)
Tillslut, som segrande ur duellen, vänder sig amanda tillbaka mot publiken. ”i try, i try, i try, i try” sjunger hon, antningen är de nytillagt eller så har jag bara inte uppfattat det innan, ännu mer underbart är de iallafall.

”En låt om solen”. Bandet klappar i takt till fredriks trummor och publiken hänger på. Pär och amanda hoppar och far runt på scen och de skjuts glädje och kärlek åt alla håll. På slut hoppet flyger båda två något jag skulle säga som omöjligt högt upp i luften och pär är nära att landa på trummorna men styr sig undan i sista sekund.

”De är ungefär som ett klädbyte fast mer mekaniskt!” utbrister amanda när hon får en ny, denna gången den glittriga, gitarr trädd över huvudet. Pär som fortfarande är aldeles uppe ivarv efter for the sun står borta på sin sida och hoppar.
”De va en röj-låt!” säger amanda 
”Nu lugnar vi ner oss!” tillägger pär men fortsätter studsa
”Precis, nu lugnar vi ner oss” skrattar amanda men utan reaktion från pär 
”Nu lugnar vi ner oss!” säger hon igen nu högre och med spelad stränghet. 
Båda skrattar men sen så kör dom igång en härlig don’t worry där de i vanlig ordning sjungs ”You know you could, I know you should”.
”Stop!” amanda och bandet är helt stilla tills pär börjar asgarva

”ni va inte riktigt me där” skrattar amanda. På refrängen tar jag upp min tygblomma som jag köpt och vajar med i luften. Plötsligt kommer amanda fram och ger mig världens leende, skrattar och gör tummen upp åt blomman. Jag fylls av en enorm värme som aldrig kommer släppa.

”Nu tänkte jag presentera mitt fina band och så ska vi be smokey plinka igång lite sextiotals piano, en väldigt skillad man”
Smokey, Fredrik, Sweet (”på trumpet och FLYGHORN, ett mycke vackert instrument”) och viktor presenteras ”och här, enda från medeltiden, kan jag stolt presentera, nancy dartanjang jenssen” halvsjunger amanda med fransktuttal på dartanjang 
”och till sist” börjar amanda och vandrar iväg till pär ”på gitarr, har vi... PAPPA PÄR JENSSSEN”
Pär ler och studsar runt lite för publiken men går och dricker vatten, amanda ser de och får något retsamt i blicken och visar tillbandet att dra igång låten, men pär fattar galoppen och springer iväg till micken me flaskan i handen, ”another little drink for moi, pleeaase!” med hundvalps ögon kommer de från honom och sen skålar han med flaskan. Under refrängen blir pär vild och råkar slå till Amanda med flaskan på kinden, hon hämnas genom att dra iväg micken för honom när de är dags för honom att sjunga andra versen, ”i don’t love you when i’m sober” ”oh, yes you do”. Someday framförs med skratt och mycke ”gulla/hacka”.

På amarula tree, som är nästa låt upp, är de dags att få instruktioner om hur vi ska ”hjälpa till”. Amanda tar de långsamt och utförligt medans pär står full av iver att få visa och småhoppar på stället, tillslut vill han inte vänta mer och skriker ”komigen nu då, jag är så jävla pepp!”, amanda ger honom en blick och skrattar, ”okejdå pappa pär, vi kör väl!” och sen följer en amarula tree utan dess like. Jag riktigt klamrar mig fast i armstöden för att inte ställa mig upp och börja ”hoppdansa”, de vill säga göra som pär som far runt som en galning och är runt till alla andra i teamet och hoppar även fram till amanda.
Sen är de, efter en spelning som gått aldeles för fort, dags för avtack. Alla ställer upp sig på en rad och söker varandras blickar. ”Happ!” kommer de slut från amanda och en otroligt osyknad bugning kommer från hela teamet som följs av en till, nu mer synkad och sen den klassiska nigningen vartefter bandet lämnar scen.

Hela poängen med ”en gång till”:andet förstörs lite av att simon redan innan teamet tågar ut börjar stämma pärs gitarr till hallelujah men publiken applåderar lika ivrigt iallafall när bandet återigen kommer in på scen. Strax där efter kommer amanda och så även the end. Måste än en gång påpeka dehär me akustiken, helt fantastiskt. Om de inte vore för att de är svårt att stitta still och mycke härligare att vara ute skulle jag vilja ha alla spelningar i konertsalar, ljudet blir oslagbart.
”De där va en till ny låt, nu kommer en liten blast from the past, en låt som från början gjordes av Leonard Cohen, en väldigt fin man”
De går ett sus genom publiken och de lilla sorlet som funnits tystnar snabbt. Pär börjar spela och de som följer är en av dom vackraste hallelujah jag hört. På refrängen tar amanda i från tårna och känslorna fullkomligt sprutar ut mot publiken.
Sen at de bugning och nigning som gäller igen.
”Tack gurkstaden, ni är dom finaste. Jag fick ett väldigt bra första intryck av västerås” säger amanda, gör en slängkyss och går ut från scen följd av bandet.